Om vårt emblem

I Japan har trollsländan sedan urminnes tider varit ett djur som representerat skönhet, men också varit en symbol för inre styrka. Idag är det japanska ordet för trollslända Tonbo, men det gamla namnet var Kachimushi, som betyder "segerinsekt". Kachi (eller grundformen katsu) betyder "seger". och Mushi = insekt. Anledningen till namnet var att en trollslända aldrig retirerar, utan bara flyger framåt. Detta var en kvalitet samurajerna uppskattade så mycket att kachimushi blev en vanlig prydnad på familjevapen, svärd och textilier. Trollsländan var också en symbol för framgång, lycka, styrka och mod.

För oss är trollsländan den fulländade symbolen för våra värderingar och ett sätt att hedra det japanska ursprunget. Den röda bakgrunden representerar den uppgående solen, symbolen för Japan. Trollsländans bräckliga utseende representerar vårt yttre, som att visa tålamod, ödmjukhet och vänlighet. Under ytan döljer sig den inre styrka som gör det möjligt att leva upp till dessa ideal.

Det finns många gamla sagor om trollsländor i Japan, och ön har ibland kallats Akitsu shima "Trollsländeön". (Akitsu är ett ännu äldre namn för trollslända)
En av de gamla legenderna berättar om en kejsare som blev biten av en broms; han hade själv ingen möjlighet att döda förövaren, men strax efteråt åt en trollslända upp bromsen och återupprättade genom den handlingen kejsarens ära.

En annan historia går tillbaka till den första kejsaren; Jimmu Tenno som tittade ner från toppen av ett berg i Yamoto och tyckte att hans land såg ut som två förenade trollsländor.

Båda dessa legender finns i Nihonshoki (Japans Krönika, sammanställd 720 e.Kr.), historien om det gamla Japan.

Trollsländor förekommer också i japansk mytologi. "Shoryo Tombo" är de dödas trollslända som har till uppgift att bära familjens förfäders andar under festivalen i Bon.

Historik

Ursprunget till den karate vi tränar kommer från Okinawa, Japan. GojuRyu betyder ”den hårdmjuka stilen”. Teknikerna växlar mellan svepande tekniker som utnyttjar motståndarens styrka samt hårda explosiva tekniker.  Just växlingen mellan det hårda och mjuka kännetecknar GojuRyu och gör det inte bara till en effektiv kampkonst, utan ger också stilen dess skönhet.

Karate är ett relativt nytt namn på en urgammal försvarskonst. Även om Okinawa tillhör Japan sedan 1879, var det tidigare ett kungadöme med mycket kontakter med både Kina och Japan. Den karate som tidigare utövades hette då ”Kina hand” eller bara hand. Den inhemska kampkosten blandades med influenser från Japan och framför allt södra Kina, och kan sägas vara en mycket tidigare variant av det som idag kallas MMA, Mixed Martial Arts, (blandade kampkonster). De skillnader som förekom mellan olika skolor berodde inte så mycket på stilar som på lärarens tolkning av hur man bäst kunde använda sig av tekniker i syfte att försvara sig.

Bild: Goju-Kai träning vid universitet 1940-tal

En av de stora personligheterna hette Chojun Miyagi (vem kommer inte ihåg den gamle läraren i Karate Kid). Den riktiga Miyagi var känd som en mycket hård lärare och bedrev utbildning i kampkonst på sin bakgård. Namnet GoJu hämtades från ett gammalt exemplar av en kampkonstbok kallad Bubishi (ett nästan mytomspunnet verk med ursprung i Kina)

Idag varierar anledningarna till varför man tränar Karate. Det kan vara den fysiska träningen, sporten karate, intresset för den asiatiska filosofin och kulturen, ett redskap att utveckla sin personlighet eller en önskan att kunna hantera situationer där man riskerar att bli utsatt för våld.

Även om man idag tränar av olika orsaker, så är karaten ursprungligen skapad och tränad för att kunna försvara sig. Gammal kunskap gick i arv från mästare till elev, ofta från far till son och kom att innehålla flera generationers samlade kunskap. Man var mycket väl medveten om att teknikerna bara var en del av försvarskonsten. Att lära sig förebygga farliga situationer, att undvika dessa samt att med kroppsspråk och verbal förmåga kunna ”avväpna” en incident var lika viktiga inslag i träningen. Likaså var man fullt medveten om att den största fienden i en sådan situation inte alltid var motståndaren, utan alltför ofta den egna mentala förmågan. Att utveckla denna var givetvis också ett mycket viktigt inslag i träningen.