Min första introduktion i karate fick jag på 80-talet under min gymnasietid i Lettland. Jag sökte upp den enda karate klubb i min hemstad med ambition att lära mig självförsvar efter att ha blivit nerslagen på gatan. 

Snart upptäckte jag den underbara känsla av kroppens koordination, styrka och smidighet som träningen gav mig - en begeistring av att lära känna hur min egen kropp fungerar både vid individuell träning och i par övningar. En riktig aha-upplevelse för en töntig tonåring. Det var då jag snickrade mina nunchaku (karatepinnar) inspirerad av Bruce Lee, min VHS idol.

Efter mer än tioårs uppehåll kantrad med fokus på utbildning, familj och karriär landade jag i Trosa och tillsammans med mina barn började jag träna för sensei Hardy. Gemenskap, välstrukturerad träning, bredden på övningar och inte minst filosofin på det vi gjorde lyfte mig som person.

Det går att lista massor med saker varför jag stortrivs i klubben och gärna bistår till andras träning i klubben. Vänlig atmosfär med strukturerad träning. Genomtänkta övningar för att undvika skador. Pålitliga träningskamrater - det är så viktigt att kunna lita på dem som du utövar farliga (men oj så roliga) tekniker eller tränar på kumite (fighting). Bredden på övningar är enorm oavsett om du tränar själv, eller i par, med redskap eller vapen - det finns alltid något nytt att träna på! Och så filosofin - att förstå vem jag är och vad jag håller på med är lika viktigt för mig som fysisk kroppsträning.