Innan 2005 hade jag aldrig haft en tanke på att börja träna karate, men min då 7-årige son var intresserad av budo/kampsport och ville träna någon form av det.

 Jag sökte runt och kontaktade de flesta klubbar som fanns i vår närhet (fanns inte så många). Jag fick inte tag i någon där han kunde börja och mitt sista val var karateklubben som jag visste hade startat i Trosa ett par år tidigare. Jag hade en inte alltför bra bild av vad karate var på grund av folks berättelser om hur hård och grym träningen brukade vara. Min son var dock välkommen att börja träna fast han bara var 7 år, men bara om jag också började. Så det var så det fick bli. Jag var livrädd första gången vi skulle träna. Tänkte att jag var för gammal, stel och trög för något som detta, men jag upptäckte att det var jättekul. En mycket trevlig klubb med bra attityd och trevliga träningskamrater. Så vi blev helt sålda på det här, både min som Heike och jag. Min lilla dotter Nikita som då var tre år, fick oftast hänga med och klättra runt i ribbstolarna under vår träning. När hon var på 4-års kontroll räknade hon klossarna på japanska, och när hon var 5 år fick hon också börja träna med oss.